11. Berättelsen om herr Kantarell 

Har lite tid över och måste bara få berätta om en upptäckt jag gjorde i mina fördjupningar om huset på Långholmsgatan 24.

En liten men betydelsefull utvikning om en visa. Nämligen sången Herr Kantarell, där trådarna från då till nu går ihop. Från då (1905) till nu (2008). Herr Kantarell är den röda tråden utan att jag tidigare har vetat om det. Det gällde bara att leta sig bakåt i tiden och hitta personerna från början av 1900 talet som var vänner, umgicks och skulle bli en viktig förutsättningen för den svensk barnomsorg som vi ser idag. Från barnkrubbor, daghem till dagens förskolor. Från barnvän, eftermiddagshem till fritidshem. Från ungdomsklubbar, ungdomsgårdar till fritidsgårdar.

Det är så mycket som samstämmer med de tre huvudverksamheterna som funnits och fortfarande finns på Långholmsgatan 24 under 108 år, Maria Husmodersskola, Bergsundsgården och Bergsundsskolan.

Nu ska jag inriktar mig på en liten svamp som genomsyrat husets historia utan de olika verksamheternas vetskap. Allt stod fullständigt klart för lite mindre än en vecka sedan. En insikt som fick hårstråna på mina armar att resa sig.

Jeanna Oterdahl lärare, författare och poet (född 1879) heter kvinnan som skrev Blommornas bok år 1905 där visan Kantareller ingick. Den kanske mest kända visan i boken som senare fick namnet Herr Kantarell. Från början var visan sju verser lång och berättade om hela familjen Kantarell med herr, fru och alla barnen Kantarell illustrerad av Elsa Beskows (född 1874). Kompositören hette Herman Palm (född 1902).

Visorna i boken utgjorde ett pedagogisk exempel på hur lärare med hjälp av musik, rytmik och illustrationer kunde lära barn om både naturen, årstidernas växlingar och dagsrytm.

Här får vi koppling mellan människor från förr, som var goda vänner, till andra människor under den här resans gång till nutid. I kretsen ingick även Natanael Beskow som var Jeanna Oterdahl’s främsta förebild och hon var även medlem i hans förening ”Förbundet för Kristet Samhällsliv”.

Natanael Beskow (född 1865) ägnade sig åt en omfattande social verksamhet och tillsammans med Ebba Pauli grundade han 1912 stiftelsen Birkagården som uppkallades efter den nordligaste delen av Vasastaden i Stockholm, den så kallade Birkastaden, där verksamheten var förlagd till Rörstrandsgatan. Hemgården omfattade olika slag av social verksamhet: som till exempel att få människor från olika arbetsområden och samhällslager att mötas som jämställda och dela med sig av sin livserfarenhet åt varandra.

Varje lördag ordnades en kostnadsfri familjeafton då det kunde hållas föredrag eller musik och gemensam sång och med tiden även gemensamt kaffe, som dock kostade en liten slant. Det fanns också ett litet bibliotek som hade öppet varje kväll för fri utlåning. Så småningom växte verksamheten och ungdomsklubbar och studiecirklar startades, liksom diskussionsaftnar, andaktsstunder, barnkrubba, lek- och arbetsstuga för gossar, söndagsskola, flickklubbar med mera. 1915 blev lokalerna för trånga och man flyttade då till Karlbergsvägen. Beskow var föreståndare för Birkagården från starten och fram till 1946 och dessutom var han stiftelsens ordförande fram till 1950. Det var alltså den första hemgården som startades i Stockholm.

1947 startade Hemgården Bergsundsgården (i samma anda som Birkagården) på Långholmsgatan 24, när lokalerna blev lediga eftersom Maria Husmodersskola flyttad till Ansgariegatan 2.

Natalia Frölander (född 1858) var djupt engagerad i Maria Husmodersskola och 1913 startade hon bygget av huset som kom att ligga på Långholmsgatan 16, nuvarande adress Långholmsgatan 24. 1914 kunde man flytta in i det nya huset.

Men även här ser vi kopplingen mellan vännerna som kom att betyda så mycket för den sociala utvecklingen för barn under början av 1900 talet.

I andra länder hade det börja växa upp villastäder kring storstäderna och med inspiration från England bestämde sig Henrik Palme för att försöka få stockholmare att flytta utanför stadens gränser till det närbelägna Djursholm. År 1889 fanns ett prospekt framtaget för villastaden och i december flyttade paret Henry Theodor och Natalia Frölander till området. Andra kulturellt frisinnade som lockades att komma bort från stadens myller var, förutom initiativtagarna Henrik och Anna Palme, även Anna Whitlock, Knut och Anna Wicksell, samt Natanael och Elsa Beskow. 

Flertalet av de aktiva kvinnorna i Djursholm, bland dem Natalia Frölander, Elsa Beskow, Louise Woods-Beckman, Signe von Kock, och Alice Tegnér, tog initiativ till en insamling för att upprätta en föreläsningssal för Djursholms arbetare så att även dessa skulle få ”vederkvickelse och bildning”. Ganska säkert hade Natalia Frölander fått idén till att ge arbetare möjlighet till att bilda sig efter arbetsdagens slut av föreningen Tolfterna.

År 1892 bildades föreningen Tolfternas samkväm för kvinnor från olika yrkesområden. Initiativtagarna var Ellen Key, Amalia Fahlstedt och Elna Tenow. Syftet med föreningen var att ge Stockholms kvinnliga arbetare en inblick i ett annat skikt av samhällslivet, samt att skapa kontaktytor mellan och även socialt utbyte över klassgränserna. Föreningens kärna utgjordes av en samling bildade kvinnor som bjöd in kvinnliga arbetare till möten. Varje grupp hade en ledare och Natalia Frölander var från starten och fram till sin död en av ledarna. Genom hennes vackra handstil får man en god inblick i föreningens arbete. Till dess 50-årsjubileum gav hon tillsammans med en annan av föreningens mer aktiva medlemmar, Anna Lindhagen, ut en jubileumsskrift om Tolfternas verksamhet. Andra medlemmar i Tolfterna var bland andra Betty Hirsch, Anna Whitlock och Elin Engström.

Flera av kvinnorna kring Tolfterna var även med i andra folkbildande och filantropiska verksamheter i Stockholm kring sekelskiftet 1900. För Natalia Frölanders del ledde hennes engagemang till att hon blev engagerad i en rad föreningar och styrelsearbete. En av dem var Föreningen för folkbibliotek och läsestugor, som bildades 1900 och hade som målsättning att etablera läsestugor i Stockholms arbetarkvarter. Natalia Frölander och Anna Lindhagens praktiska arbete med att öppna upp läsestugor i bland annat Maria församling lovordades.

Efter sin makes död i mars 1908 var Natalia Frölander med och grundade stiftelsen Maria Husmodersskola år 1909 tillsammans med Lisen Bonnier och Betty Hirsch. Dess uppgift var från början att ge matbespisning till fattiga barn, men snart vidgades  syftet. Hushållsskolan kom även att ge unga flickor avgiftsfri utbildning i husligt arbete och  barnavård. Föreningen blev på så vis en kombination av barnkrubba, barnvän och husmodersskola.

Då var kopplingen mellan Natalia Frölander (Maria Husmodersskola) och Natanael och Elsa Beskow, Hemgårdar (Birkagården, Bergsundsgården) solklar. Nu återstår det att koppla ihop den tredje verksamheten, Bergsundsskolan och det gör jag med detta märkliga sammanträffandet!

När Lena och jag startade Bergsundsskolan 1993 ville jag skapa en egen tradition på våra skolavslutningar, så i juni 1994 inledde jag sommarlovstalet i Högalidskyrkan på följande sätt.

”Bergsundsskolan är en friskola som uppfyller våra drömmar om hur vi vill att skolan och fritidshem ska organiseras för att ge personalen en helhetssyn under barnens hela skoldag. Jag vill tacka alla barn, föräldrar och personal för ett ovanligt lyckligt år. I alla fall känner jag det så. Johan, Lena och Maggan har varit underbara på att inspirera barnen och de har haft känslan för vad barn är bra på och använder det för att stärka barnets egen känsla och ställning i gruppen. De har varit goda vuxna förebilder där de använt sig själva som verktyg. Inställning har varit att det finns inga självklara lösningar. Att sammanfoga teori och praktik innebär att vi tar fram den metod som lämpar sig för det område vi jobbar med. Olika barn måste få göra olika saker och barn får inte pressas in i situationer som vi vet att de inte klarar av. Vi skall vara gränssättare och möjliggörare.

Eftersom det här är Bergsundsskolans första skolavslutning och jag själv är svag för traditioner, så tänker jag skapa en tradition just nu. Under min första skolavslutning 1958 fick jag vara Herr Kantarell på Sköndalsskolan ! Då tycker jag det passar utmärkt med att återuppta den fina visan. Men jag tänker från och med nu göra den på mitt eget lilla vis. Det vill säga att Jag sjunger texten men till  ”Staffan var en stalledräng” melodin och avslutade den sista raden med en lite knorr som kan läsas nedan.

Har du sett herr Kantarell
bor i enebacken?
Han kom dit i förgår kväll
med sin hatt på nacken.
Den är gul och den är grann
passar just en sådan man
å den långa ludna svansen …

Med det vill jag önska alla en riktigt varm och solig sommar. Vi avslutar med att sjunga “I denna ljuva sommartid” sedan är alla välkomna ner till skolan på lite fika och tårta”. 

Den här traditionen fortsatte jag med fram till juni 2008. Sedan lämnade vi över vårt kärleksbarn Bergsundsskolan till andra ägare. Herr Kantarell löper alltså som en röd tråd genom husets historia och det låg nästan något religiöst över den här upptäckten.

Den 7 oktober 2023 läste jag detta inlägg igen och efteråt får jag för mig att kontrollera om det var Alice Tegnér som skrev texten till ”Ekorrn satt i granen” och mycket riktigt. Det innebär att jag sjöng två kvinnors, Jeanna Oterdahl och Alice Tegnér, texter (bägge två illustrerade av Elsa Beskow) i samma sång på Bergsundsskolans skolavslutningar i Högalidskyrkan. Dessa två kvinnor som också tillhörde samma vänkrets utan att jag kände till den kopplingen.
Ett mycket märkligt sammanträffade med tanke på att det också var Natalia Frölander som var byggherre för huset på Långholmsgatan 24.

Fakta taget ifrån Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
”I slutet av 1800-talet var en tredjedel av Stockholms invånare inflyttade för att söka sig arbete och det var svårt att finna bostad. I andra länder hade det börjat växa upp villastäder kring storstäderna och med inspiration från England bestämde sig Henrik Palme för att försöka få stockholmare att flytta utanför stadens gränser till den närbelägna men ändå lantliga idyllen Djursholm.

År 1889 fanns ett prospekt framtagen för villastaden och i december 1890 flyttade paret Frölander till området. Andra kulturellt frisinnade som lockades av att komma bort från stadens myller var, förutom initiativtagaren Henrik och Anna Palme, även Anna Whitlock, Knut och Anna Bugge Wicksell, samt Natanael och Elsa Beskow. Flertalet av de aktiva kvinnorna i Djursholm, bland dem Natalia Frölander, Elsa Beskow, Louise Woods-Beckman, Signe von Kock, och Alice Tegnér, tog initiativ till en insamling för att upprätta en föreläsningssal för Djursholms arbetare så att även dessa skulle få ”vederkvickelse och bildning”.

En rubrik blixtrar snabbt förbi i huvudet: ”Huset vi ärvde”.
Skriver ner den för att möjligtvis fylla rubriken med någon framtida text …